Stack emellan med en joggingrunda innan fordon nr 2 skulle hämtas i Skarpnäck. Cykeln hade verkligen genomgått en metamorfos till ingen kostnad alls (nästan).
Pro secundo, det magiska: klockan halv fem gick jag alltså till Skarpnäck för att hämta min cykel. Ungefär halvvägs upptäckte jag att jag befann mig mitt i en tavla av Bruno Liljefors. Några djur syntes inte till, så konstnären hade förmodligen inte hunnit komma ännu, men ljuset, färgerna - allt var där. Dessutom, i det dunkla diset, denna fullständigt ljudlösa, vilande stillhet. Hur kan någonting så grått och enahanda vara så smärtsamt vackert?
